Under 1985 hade Ingemar Persson lagt hjälmen på hyllan och agerade nu som stallchef istället, Per fortsatte dock bakom ratten i Volvon. Man hade en ny bil som skulle möta banan, man skulle möta tufft motstånd från BMW och Rover nu som klättrat rejält i utvecklingen, men Volvo hade inte heller stått stilla. Man hade samma delar som Eggenberger hade 1985. Per placerade sig alltid i topp 10 i alla tävlingar. Vann gjorde man på Wunstorf, placerade sig som andra bil gjorde man på Mainz-Finthen och Erding. Sedan fick man en del sämre placeringar men resultatet var ändå att man vann serien 1985 och detta tack vare att man ej bröt ett enda lopp under säsongen. Allt tack vare Volvos vinnardelar! Plus att man valt rätt gummi till fälgarna, 1985 så körde man med Pirelli som var en stor del till den stora framgången att man vann serien!

Säsongen 1986 var en bra säsong för Per med, i första tävlingen på  Zolder så placerade sig Per på 3:e plats efter landsmannen Peggen Andersson, och på Hockeheim så placerade sig Per sig på 2:a plats, även här efter Peggen! Efter detta så blev placeringarna lägre för Pers del, men Per placerade sig som 2:a man på prispallen igen på Zolder. Annars så placerade sig Per alltid bland topp 10 i resterande tävlingar. Och åter igen denna säsong, så bröt inte Per en enda tävling! IPS teamets Volvo var faktiskt den enda av Volvo bilarna som aldrig brutit ett race mellan åren 1985-86. I år hade man bytt gummi till på fälgarna, man körde nu på Goodyear, och Per mena på att detta kostade vinster under 1986. Trots sämre placeringar under 1986 lyckades faktiskt Per att köra sig till en 4:e placering i DTM serien.

Man fortsatte att tävla i Volvo 240 även 1987, men nu hade man fått ett nytt tillskott i teamet, Anders Lindberg med bil. Anders bil var helt nybyggd då. Dessvärre så var inte denna säsong  likandelovande som föregående (1985-86) hade varit. Som bäst placerade sig Per 3:a på Norisring och Anders 4:a på Nürburgring. Per menade mycket på att det gick dåligt var att man åter igen, på grund av dåliga däck att vinsterna uteblivit, Michellin hade man ordnat sponsring med 1987, Per sa att det fanns inget grepp som greppet man haft med Pirelli. Men Pirelli fick man betala fullpris på, så som Per uttalade sig, "av ren snålhet under 1986 och 1987 så valde man andra leverantörer helt enkelt". Sedan så hade BMW M3 Och Ford Sierrorna dykt upp med, och där pratar vi motstånd på hög nivå! Men trots en tuff säsong så borde man förväntat sig en lägre placering, Per klarade sig som 7:a totalt i DTM serien 1987, menas Anders Lindberg fick nöja sig med en 11:placering.

Efter 1987 så gav Ingemar Persson och Per Stureson (IPS Motorsport), upp att fortsätta tävla med Volvo 240. Man fortsatte med Mercedes 190E 2.3-16 istället. Så nåväl DTM säsongen 1987 var över och man återvände hem till Sverige sålde man bilen på momangen. Hösten 1987 så köper Hans-Åke Söderqvist (Söderqvist Racing Sport-SRS) tillsammans med Greger Petersson bilen av Per Stureson. Vid samma tillfälle hade Per fått samma förfrågan om att sälja bilen Thomas Stammler (han som köpte Sune Ohlssons bil), men då var det försent som sagt, bilen var såld. Ett samarbete mellan Tom Walkinshaw (TWR), Volvos tidigare nemesis på banorna, och Hans-Åke Söderqvist hade inletts, så Per levererade bilen till England där TWR höll till. Man modifierade om bilen en aning, man ändrade vinklarna för länkarmarna fram, detta genom att ändra infästningarna i framvagnsbalken, karossen delades utmed tröskeln på båda sidor från torpedvägg till baklamporna. Därefter drog bakskärmarna ut till samma mått som framskärmarna. Det hela avslutades med att mellanrummet som nu uppstått lades igen med plåt. Skarvarna slipades ned så att det inte går att se vad som är gjort. Dock kan man känna skarven om man sticker in fingret under dubbelplåten som man monterar stolarna på. Ulf Granberg tillsammans med Win Percy testkörde bilen på Donington, man testkörde även på Nogaro i Frankrike, då körde Ulf och Tom Walkinshaw tillsammans. Tanken och idén här var att man 1987 skulle tävla med denna bil och en bil till på Wellington. Allt detta förberedes av Söderqvist. Ryktet gick att Volvo landat ett stort kontrakt med TWR om att tävla 1987. Ulf Granberg och Tom Walkingshaw skulle då köra i par i Per Sturesons gamla bil var det tänkt.

Men här händer något man skulle tävla på Monza, Walkingshaw drar sig ur affären tvärt! Här stod nu Söderqvist utan sponsor... Andra tävlingar var även planerade i  Nya Zeeland och i Asien. Man löste problemet genom att hyra ut bilen plus att tävla på egen hand i Europa för att på så sätt finansiera kalaset. Ena bilen hyrdes ut till ett Italienskt par, det gick inte så bra för dem men pengarna kom in. Man tävlade med Peggen Andersson och Ulf Granberg i EM även för att få det att gå ihop.

Allt löser sig och man åker och kör på Wellington 1987 med två bilar, sedan TWR dragit sig ur affären hade Ulf Granberg fått en ny polare att köra med, legenden och Söderqvist vän Stig Blomqivst, och i den andra bilen var det Peggen Andersson och Ian Tulloch som skulle köra. Som bäst slutade Granberg/Blomqvist på 13:e placering menas Andersson/Tulloch tvingats bryta. Nästa tävling bar av till Japan, Fuji Speedway, här körde Ulf Granberg i Par med Ian Tulloch, man avslutade på 11:e placering här. Man for kort därpå även till Macau, då med förarna Ulf Granberg och Gianfranco Brancatelli (som kört för Volvo 1985) i en Kamachi sponsrad Volvo, här bröt man tävlingen pga. havererad differential. Här så slutade Söderqvist, eller avtrappade tävlan utomlands och fortsatte i stället här hemma i Sverige och i Europa. Söderqvist byggde en ny bil 1988, som kördes av Ingvar Carlsson i Svenska Mästerskapen samma år. Man hyrde även ut bilen till ett Belgiskt team 1989, VTR Team, som totalkvaddade bilen för Söderqvist. Bilen lagades upp och såldes till  Greger Petersson runt hösten 1991. Per Sturesons gamla bil såldes till Thailand i slutet av 1987. Söderqvist hade en högerstyrdbil kvar som kom från Australien, denna bil såldes till Peter Pettersson.     

Så vid 1990 så hade även Hans-Åke givit upp tävlande med Volvo 240 och helt gått över till att tävla med Ford Sierra Cosworth bilarna istället. Allt slut har sitt gott.

Pers bil fortsatte att leva vidare i Thailand under teamet ZepSpeed, som även Peggen Andersson körde under med egen bil. Föraren då var Kriengkrai  Limnuntarak. Hur länge bilen förblir i Thailand är oklart men runt 1991 så tar Hans-Åke Söderqvist hem bilen åt Stefan Pettersson, som då hade för avsikt att köra med bilen i de Svenska Mästerskapen. Stefan som då inte var en förmögen förare gjorde inte så bra ifrån sig under åren 1991-92 i SM. Stefan valde att sälja bilen, annons sattes ut 1992, "Volvo 240 GRPA Turbo. Absolut värsta sort. Säljes hel, som rolling chassi eller i delar". Bilen såldes av i delar. Motor såldes till ett Danskt SSC team, som körde Ford Capri. Växellåda köpte Lennart Köhler (Köhler Racing).

Det som nu var kvar av bilen var ett rullande chassi komplett med bur. Bilen såldes till Brage Rönnqvist i slutet av 1992. Så efter en del forskande så fick jag tag på denne Brage Rönnqvist. Jag tog kontakt med honom, och fick veta att han provkört bilen på allmän väg, då var det med en Volvo B20 motor(!). Brage hade sen senare planer på att montera ner en Volvo 16V-turbo motor. Men detta skedde dock aldrig utan kaross och motor blev istället ståendes för att falla i glömska. 

Så nu hade bilen stått i ca 13 år, med ett en hel del arbete kvar att göra innan bilen kunde bli startklar berättar Brage för mig, han fortsätter och lägger till att han monterat dit ett Volvo 242 GT-instrument och detta var för att göra bilen lite mer gatanpassad. Sedan blev även fjädrarna utbytta då de betydligt hårdare grupp-A fjädrarna som satt på bilen inte alls var gjorda för gatbruk. "Blev för studsigt helt enkelt".

Bilens skick i dagsläget är väl tyvärr inget nyskick men kaross och övrigt på bilen har dock klarat sig bra genom åren lyckligtvis. Men sen skulle ju bilen med de kvarvarande grupp-A delar värderas till en ganska stor summa trots dagsskicket. Men om bilen varit komplett och i gott skick och sen med tanke på dess historia hade bilen kunnat blivit värderad upp till nästan en halv miljon kronor utan problem.

Sedan är denna bilen den enda Volvo som vunnit DTM! Detta skedde som nämnt med dåvarande ägaren, Per Stureson bakom ratten...

Brage var hur som helst inte så noga med förvaringen av bilen. Bilens förvaring under de senaste åren har dessvärre varit i ett icke vindtätt garage. Tråkigt nog så insåg inte Brage vilken skatt han satt på. Lyckligtvis så förstod Pelle Nilsson den nuvarande ägaren av bilen. Så idag hos Pelle står bilen välbevarad, för att inte tala om vindtätt och varmt! En liten rolig detalj att nämna om denna bil är att det sitter aluminiumhuv samt dörrar och framskärmar i tunnare plåt än standard. Detta är dock eftermonterat sedan efter IPS tiden. De gamla backspeglarna och de skruvade fönsterklips i aluminium sitter kvar sedan bilen byggdes. Unikt! Bilen är idag utrustad med 16" BBS 3-splitfälgar.